mrswaldoch

Jag funderar på varför man alltid vill vara någon annanstans än där man är. Så är det for mig nu i alla fall. Jag gillar att bo här, men vill till Stockholm. Kollar pa lägenheter, hus (asdyrt forresten), jobb och annat och drömmer mig bort. Och så kommer jag ihåg mina tonårsår, då min stora dröm var att flytta till det stora landet i väst och prata engelska dagarna i ända. Nu är det vardagsmat, ingen speciellt med det. Så kommer det bli så när vi bor i Stockholm också? Jag måste lära mig att ta vara pa nuet, att vara tacksam för det jag har och sluta längta bort. Men det är väl så att Sverige alltid kommer vara hemma. För mig i alla fall. Min älskade amerikan längtar också till Sverige nu, och jag hoppas han kommer trivas där. Men man vet ju aldrig, for han har ju växt upp i landet i väst. Bara vi får vara tillsammans spelar det väl ingen roll vart vi bor? Just nu har vi dock inget val annat än att flytta till Sverige, omständigheterna nästan tvingar oss dit. Men inte oss emot. A new, fresh start seems just about right.

Nu är det slutfilosofierat. (håller jag pa att glömma svenskan?)